BarbaGuls Blogg

BarbaBlå

Eftersom vi vart snuvade på resan till Guadeloupe på grund utav det här så sitter jag här och nästan tycker synd om mig själv. Luften gick ur och ingen ny resa i sikte.

Så i min sol-sorg tittar jag tillbaka på resan till Egypten. Till skitiga papperssedlar, påträngande försäljare, svindyra Hägendaz-strutar, blå-badade läppar och sand i solkrämen.

På måndag sticker J till Nederländerna för att jobba så jag har en kommande vecka som gräsänka framför mig.

På bilden ovan, Elmar Weiss. Det tar tydligen 4 timmar och går åt 400 gram gelè att få till denna skapelse i form utav en väderkvarn.

Tänk ett glas vitt nu. Ett sött smaklöst. Precis så jag gillar det.
En torsdag klockan 21:55.
Egentligen. Varför inte?

Kanske den absolut bästa scenen ur HBO-serien True Blood. Eller ja, det är den bästa scenen.

Bloggen är lite som en garderob där man får säga vad man vill.
Ingen trång nubbad-på-baksidan-IKEA-garderob inte, nej den är stor och rymlig. En walking closet. Typ.

Jag känner för att svära. Säga ett fult ord. Inte av någon särskild anledning, det är bara skönt ibland. Jag gillar att svära men har ju barn så man måste ju tänka på vad man får ur sig. För det mesta. Blunda om det blir för mycket.



FAN.



Några som kan det här med att svära riktigt bra, är Magnus och Brasse i Svordomsvisan:

Jag är så trött så att jag ser i syne.
Det blir inte svårt att lista ut vem som kommer somna först nu när jag ska lägga Lill-Barban.

Men jag måste hålla mig vaken, jag vill se lite utav Den rätte för Rosing. Programmet kan vara så pinsamt och dåligt så att det nästan blir bra.

Utdrag ut tv-tablån:
"Nästan en miljon killar vill ha en kärleksrelation med Linda Rosing, en av Sveriges hetaste singeltjejer. Här får nio av dem chansen."

Redan här har det spårat ur. En miljon killar? Jo men kyss mig.

Klockan är 23 och 27. Pip.
Är det nu jag ska påminna J om att hunden faktiskt är hans?

Ja sitter och småsneglar på Familjen Annorlunda på TV4.

Jag har familjerna att tacka för att jag har ångrat det här påhittet med flera barn.
Vid barn nummer tre verkar man förlora kontrollen. Kontrollen över barnen och ja, faktiskt hela tillvaron.

Jag kan ju inte ens kontrollera en 2-åring. Gud vet vad som skulle kunna spolas ner vid fler barn.


Kontroll.



Kontroll.

Försvunna saker börjar dyka upp.
Nu hittade J en halv påse rostbröd i garderoben i hallen precis. Jag som anklagade honom för att ha ätit upp allt igår så han fick gå och köpa nytt.

Bäst att jag inte frågar Joar om saken. Annars vet vi hur snacket på dagis kommer att gå.

Idag på dagis berättade Joar högljutt och glatt för fröknarna att jag hade spolat ner inköpslistan i toaletten. Han avslutade sin en smula manipulerade historia med ordet "TOKIGT!"

Ja, fröknarna kan ju inte ha tyckt annat än att det var just, tokigt.

Vi har ett problem.

Nee. Tvångslägga lite överdoserade socker-obstinata barn då.

Handgemäng, spott och utspilld dricka. Tvångsläggning it is.

Jag tyckte E.M.D var lite bra. Pinigt.

E.M.D och Molly vidare till Globen då. Och då har jag inte ens hört alla bidrag än.

Här har det varit kaos idag.

Först gick ett glas sönder som liksom exploderade över hela middagsbordet, inklusive den precis framställda middagen. Det var bara att göra om.

Sedan hade Elias en kompis hemma som fick en migränattack av värsta sort. Alvedon hjälpte förstås inte. När jag följde honom ut höll han på att kräkas utav smärta.

Men nu. Nu är det lugnt. Jag är hemma själv med pojkarna och jag har fått order att sticka och handla "gottis" inför Melodifestivalen. Bäst att göra som man blir tillsagd. På återseende.

Nämen. Där ligger BarbaGul som tvåa.
Fast, det är ju bara guld som räknas.

Läxläsning: Check!
Middagen bortplockad: Check!
Tvätten hängd: Check!
Ny tvätt startad: Check!
Hockeyspelande barn intvingade i duschen: Check!
Bägge barnen i säng: Check!
BarbaGul som är ensam hemma tänker kolla film och ignorera bloggen med gott samvete: Check!

Tack Maskot, du gjorde min dag! Se här.

Nu ska jag gå och borsta tänderna och topsa öronen framför badrumsspegeln med ett fånigt leende på läpparna. Natti.

Det saknas bloggbråk i min blogg känner jag. Alla andra muckar åt höger och vänster som om genomsnittsålder på bloggarna skulle vara, runt 14 år.

Senast i raden (av bloggar jag läser) är Tyskungen som verkar bråka med någon Hanna Fridèn. Jag orkar inte ens läsa och ta reda på vad det handlar om, eller vem som har börjat. För det spelar ingen roll, lägg bara ner. Orka svara på spydigheter, det kommer alltid finnas avundsjuka och meningsskiljaktigheter.
Det är tråkigt för i övrigt har Tyskungen en jävligt välskriven blogg.

I alla fall, det är populärt och det drar åt sig sig uppmärksamhet som ett klibbigt jävla flugpapper drar åt sig flygfän.

Här står jag med knutna nävar och skuggboxas, någon frivillig?

Jag fick ett finfint erbjudande på en resa för lite över en vecka sedan utav Langley Travel.
Om man beställde en resa till paradisön Guadeloupe, reste barnen med gratis. En resa vi förstås inte kunde motstå.

Resan beställdes men det var oklart om Elias skulle få ledigt från skolan. Så eftersom svaren dröjde, sköt jag igår upp betalningen utav anmälningsavgiften tills idag.

Guadeloupe var en (egentligen två) ö i Karibien jag knappt hade hört talas om innan jag bokade resan, idag vet hela världen. Upplopp, skottlossning, en dödad, strejk, avstängd flygplats, flyende turister och turister som inte få lämna hotellområdena. Förstasidesnyheter på Aftonbladet.











Många som har bokat sina resor får inga pengar tillbaka. Det blir aktuellt först om UD går ut med en avrådan att resa till området. Vilket amerikanska myndigheter redan har gjort.

Att Langley Travel glatt och utan problem sköt upp min inbetalning till idag och inte sa ett smack om den rådande situationen på ön, har jag en hel del tankar om.

Otur eller ödet att allt runt bokningen utav resan vart fördröjt? Att betalningen utav anmälningsavgiften vart uppskjuten gjorde att jag kunde avboka resan idag utan att förlora en krona.

Eller ja, jag ser det förstås som skicklighet.

Om jag sover?

Skulle inte tro det.

Visst, ska väl inte villigt erkänna att jag fick kämpa för att hålla mig vaken. Jag hade mina svaga moments under det varma täcket och i mitt bebis-snus-rus.

Om jag sedan skulle berätta att jag tog mig in i den urflippade vampyrvälden igen, skulle jag framstå som en komplett idot. Så jag låter bli. Jag kände själv att det var kanske lite för mycket, så jag kikade på en film i stället. Dock ingen värd att nämna.

Det är en jävligt tuff livsstil att vara proffs på att se-en-hel-säsong-av-en-serie-på-två-dagar.
Det tär på antalet sovtimmar.
Det krävs total hängivelse.

Det kan innebära stora svårigheter när man ska lägga barn tidigt på kvällen. Men inte för proffs.

Well, jag ska lägga barn nu men jag säger som The Terminator: I`ll be back.

På två dagar har jag avverkat en hel säsong utav True Blood. Tolv avsnitt.
Det finns verkligen något jag är bra på.
Jag är snudd på professionell.

Jag tänker ge er introlåten "Bad Things" av Jace Everett och lite smaskigt ur True Blood. Ett privilegium.

Det jag själv inte förstår är hur jag ska klara mig till sommaren 2009 när nästa säsong kommer.

Idag är jag bitter. Surt, giftigt bitter.

Jag skulle vilja smeta den sura giftiga bitterheten över hela skolväsendet just nu.
De facto, alla som vill sätta käppar i hjulet för vår Guadelope-resa i april.

Okej. Om jag hade haft fler avsnitt på lager så hade jag förmodligen fortsatt.

Jag måste söka vård.

[Slår upp True Blood-avgiftning i Gula Sidorna]

Jag ser timmar och åter timmar framför mig av ett sjukligt beroende. Det liknar beroendet jag hade när jag började se Prison Break och Greys Anatomy.

Under någon utav dom femtioelva omröstningarna i kvällens Melodifestival sjöng Sofia Jannok låten Waterloo på samiska.


Mamman: Va fan är det för språk hon sjunger på?
J: Det är väl italienska.

Av 3440 stycken inskickade bidrag till årets Melodifestival kom Markoolios bidrag "Kärlekssång från mig" med. Jag förstår att han måste ta till knep som brinnande skridskoåkare på scen. Jag förstår verkligen det.

Jag förväntade mig jämnfotahopp på sätet, petade kusar på armstöden, konstant sparkande på stolen framför, högljudda frågor, samtal med stolsgrannen bakom, onaturliga ställningar som att ligga dubbelvikt över ryggstödet, bråk och kiv med storebror. Men ingenting.

"Får en siamesisk tvilling dubbel lön. Och dubbel reseersättning?"


"Varje fall bedöms enskilt, dock sitter två personer ihop i en kropp vilket innebär att det faktiskt är två individer. Det innebär att siamesiska tvillingar får lön var för sig, dock måste det ordnas att de får arbeta på samma ställe. Reseersättningen bedöms också enskilt, eftersom det rör sig om en kropp kan reseersättningen ibland täcker bara en person. "

Den här cirkulerar just nu på nätet. Historien om autistiska Jason McElwain (J Mac). En helt fantastisk saga.

Det här är nog det värsta jag har sett och läst. Någonsin. Läs det inte. Inte om man vill må fysiskt dåligt efteråt.

Åter till Cold Mountain (2003)

Höstlegender (1994)

P.S. I Love You (2007)

Dagboken - Jag sökte dig och fann mitt hjärta (2004)

Att så små saker kan vara så betydelsefulla.

Plötsligt under fredagsmyset.

Joar: Ehja [jag] veet! [håller upp pekfingret i luften]
Mamman: Vaddå?
Joar: Ehja [jag] veet!
Mamman: Ja, men vad vet du?

[paus]

Joar: Ehja [jag] letar!

Okeej.
En liten sucker for attention gissar jag. En naggande god sådan.

"Under alla säsonger av sex and the city. Hur många olika har Samantha haft sex med?"

"Totalt har karaktärerna i serien Sex and the City haft sex med 94 män. Samantha har haft sex med 41 av dessa och en kvinna."


Vilken tjänst. Hur klarade man sig innan egentligen?

Fan. Vilken tid det tog. Jag har gjort om hela sidan.
Som synes.
Och jag vet inte ens om det vart bra.

[Hör kudden skrika mitt namn]

Adam Alsing, citat ur Sveriges värsta bilförare:

"Han high-fiveade och körde sedan in i pelaren"

Alltså, anledningen till att man beställer mat för avhämtning är enligt mig, att det ska gå fort, det ska vara klart när man kommer.
Det ska vara smidigt helt enkelt.


På vägen hem skulle jag hämta just förbeställd mat [sushi] och det gick allt annat än fort och smidigt.
Först var det förstås lång kö och väl framme skulle jag betala med ett kort som har fungerat felfritt, fram tills idag. Förstås. På vinglig svenska med japansk brytning tyckte den nya tjejen bakom kassan att jag skulle byta ut kortet mot ett nytt. Och på frågan om jag kunde få med soppa meddelade hon på samma vingliga svenska med japansk brytning att det får kunden ta själv.





Kan jag snälla, få tillbaka min gamla japan?!

Vi pottränar.

Humöret är glatt i alla fall.
Och det är ju luftigt och lite nice att bara springa runt i bara underkläderna, sägs det.

Resultatet hittills, 2 kalsonger på två timmar.

Men humöret är glatt i alla fall.

Uppdatering:

1 kalsong till har gått åt och det har även förekommit bajskastning från badkaret ut på badrumsmattan.

Jag ger upp för dagen.

Den där Marcus Birro är han överallt?

Jag såg Familjen Annorlunda igår. Jag tycker det är helt bedrövligt. Med 8-10 barn har det gått för långt. Det är ju ganska uppenbart i serien.

Joar: Eh, jag ta ner film där uppe bejet [berget = vägghyllan]?
Mamman: Nej men där är bara mammas och pappar filmer, dom tycker inte du är roliga.

[Joar funderar]

Joar: Jag ha mina bokar [har mina böcker] däj [där].
[Pekar i hyllan]
Mamman: Jaa precis, det har du.
Joar: Du, inte jöja [röra] dom!
Mamman: Nehee, okej, det ska jag inte.
Joar: Eh jag ajj [arg] dåå!
[Kavlar upp ärmarna och byxbenen för att visa musklerna]


Jag har aldrig sett en mer skräckinjagande 2-åring.

I nästa vecka kommer jag att få paket.

Dagens mest genomtänka fråga jag fick idag:

-Den här tiden du jobbade över, jobbade du då eller satt du av tiden?

Seriöst?

Trots Joars vattkoppor är han frisk i övrigt.

Vi "upptäckte" en lekplats vilken var rätt svår att komma ifrån.

Hela kvällen igår fejade och donade vi. Stjärnor togs ner och gardiner ströks och byttes ut. Det var liksom ingen hejd på det. Dock hittade jag inga nya överdrag till kuddarna i soffan i lämpliga, matchande färger och stör det mig en smula.

Låten ur reklamen för Stiftelsen Min Stora dag.

Andra, får man fingret. Eller ja i klarspråk, röven.

Vi kollar på Melodifestivalen. Typ, som alla andra.



När Caroline Af Ugglas visade sig på scenen i sina turkosa boots och nagellack visste jag inte om jag skulle gilla eller avsky.
Men snälla, jag gillade "Snälla, snälla". Trots hennes jättemärkliga personlighet och scenstil.

Märkligt.

Mycket märkligt.

Jag hamnade i något sorts komastadie igår som jag aldrig riktigt tog mig ur efter att jag somnade när jag la Joar för kvällen.
Så jag gick och la mig igen. Tänkte att det liksom vore toppen för knoppen och kroppen med lång och sammanhängande sömn.

Det jag inte hade med i beräkningen var att grannarna ovanför hade sin inflyttningsfest ute på balkongen.
Efter att jag hade vridit och vänt på mig i två timmar hade jag lust att vråla ut genom altandörren att om dom hade det så jävla trångt där uppe i tvåan så dom var tvungna att festa på balkongen, så kunde alla komma ner istället och ställa sig runt sängen i vårt sovrum. Det hade liksom inte blivit någon större skillnad ljudmässigt.

Men jag sa förstås inget. Och efter ett par timmar lyckades jag somna. Sedan vaknade "pricken", men det är en helt annan historia.

Jag har dåligt samvete. Jag lät mitt jobb-stress-stinna humör lite gå ut över ett överaktivt vattkoppebarn.

Jag var inte alls lika ivrig, hoppig och klängig som han var. Och inte alls på humör heller att bli klättrad eller hoppad på. Men det borde jag ha varit för nu håller jag på att tyna bort utav samvetskval.


I morgon. Då ska jag ta igen det.

Med råge.

Vi sov nästan tre timmar på vilan idag. Herregud, jag måste jobba i morgon känner jag.

Men i alla fall, det vart sen lunch i och med det. Man kanske kan kalla det dunch [dinner + lunch]?

Det var sjuklingens favorit, amerikanska pannkakor.
Och jag vet, dom är allt annat än runda.

Idag var en mer prickig dag än igår.

Men vi har överlevt den med, med nya filmer, en massa vila och gos.

Gos i mängder. Och ja, även plåster i mängder

Klart man vill bli uppassad när man är sjuk.
Men Lill-Barba har tagit det ett steg längre känns det som.

Nu när han vill någonting, lägger han till "åååna deet"[ordna det]. Om det inte går tillräckligt fort.

Det man kan fundera på är vad han kan ha fått det ifrån. Hm.

[rannsakar mig själv]

Att vakna på soffan utav att någon utför Heimlich manöver på en, vore mindre kul.
I alla fall ganska obehagligt.

Jag var millimetrar ifrån att uföra det på köttet, lammköttet precis. Ja sambon alltså.
Här skulle man vara omtänksam, kompromissande, givmild, ja en jävla massa annat och se om filmen Seven Pounds. Och så somnar han.

Jag gjorde mig redo för position Heimlich manöver, men verkligheten kom ikapp mig. Jag hann
lugna ner mig.

Men det är klart, än är inte kvällen över.

Pärlor i alla möjliga och omöjliga färger.

Pärlor i all möjlig ordning och oordning.

Busig, frisk som sjuk.

Vill ha plåster på vattkoppan. Fast, det vill han ha på allt.

Stök och bök. Bök och mer stök.

Försäkringskassan och sedan ett BankID som försvann.
Men med lite nya säkerhetsprogram och nytt BankID:en är "vi" med igen.

[notera fortsättningen på hockeytränarsnacket]

Seven Pounds = 3.17514659 kilogram och en jävligt bra film.

Jag tänker använda lite hockeytränarsnack. Tränaren pratar ju
alltid om laget som "vi". Som om han är med i matchen.

Om jag nu använder det snacket kan jag meddela att"vi" har fått vattkoppor.
Som om jag är med i matchen.

Halv ett är ju mitt i natten [konstaterar]

Och här har jag badat och håller på att tvättar lite.



[pillar bort namnskylten på dörren]

Lill-Barba kom över en hel karta med sådana Batman-etiketter.

Jag vabbar idag.

Jag tvingas lyssna på Supertrion på Nickelodeon.

Jag räknar till tio medans Joar gömmer sig under bilmattan. Han syns nästan inte.

Jag fryser om fötterna.

Jag har jobbångest som alltid när jag vabbar.

Jag är ett filmfreak och som under alla andra helger passar jag på när det finns tid.

Först såg jag och J filmen Max Payne. Eller vi såg 25 minuter för att vara exakt. Hade det varit en riktigt film hade jag knäckt skivan mot knät och kastat ut den genom fönstret. Usel.

Sedan vart det Australia. Jag hade tänkt se den på bio men jag kunde fan inte hålla mig.
Alltså här hade jag ju satt ribban i takhöjd och blev väl lite besviken. Början kändes som en komedi och jag satt med öppen mun och fattade ingenting. Men den tog sig, absolut. Sen kom filmkyssen. Det måste vara filmvärlden absolut bästa filmkyss.

Efter Australia snöade jag in helt på Hugh Jackman. Jag Googlade och kollade upp vad han hade varit med i och såg The Prestige. En annorlunda film där Hugh och Christian Bale spelar ärkefiender som två trollkarlar. Bra film faktiskt.

Sedan igår kväll, ganska sent, började vi se den svenska serien De halvt dolda av Jonas Gardell. Hann två avsnitt innan det var dags för sängen. Oväntat bra så ser fram emot dom två sista avsnitten som är kvar.

Nästa att bli sedd är The Fountain, även den med Hugh Jackman. Vilket sammanträffande.

[host]

Det händer att jag kollar besöksstatistik och ord folk söker på som leder till bloggen. På kul.

Två utav dagens Googlade ord är mördarfilm och prydnadspinnar?

Då vart det genast mindre kul.