BarbaGuls Blogg

Finalen i Robinson tänker jag inte ens kommentera.

Va fan ser hon så jävla glad ut för? [mutter]

En inte allt för hög ljudvolym rekommenderas. Slut på meddelande.

Så var Lill-Barbas 3-årsdag nästan förbi. En toppendag som började med en hel del gitarrspelande. Till grannarnas stora förtret, redan klockan 06:00.

Sedan somnade han. Utmattad. Med guldkronan på. Som efter 10-11 GT ungefär.

Det var vi, en massa tyskar, någon skabbig älg och Janne Schaffer på Skansen. Japp, Janne Schaffer. Han med tungan och gitarren.

Hans toner skrålade över hela Skansen medans vi rattade små spårstyrda bilar, kladdade med sockervadd och vart ansiktsmålade som lodjur i maskrosdammet.

Jag vart liksom precis medveten om att klockan är 02:30. Helt sjukt.

Superhjältarna är hemma. Det är slagna hjältar. Energinivån blinkar rött. [blink, blink]
Svettis sover middag och glassmannen ligger och pillar på mobilen slash sneglar TV i sin säng.

Milton har fått ett grisöra och jag ska klämma en film medans svettis sover. Sedan blir det skjutsa till hockey.

Vi har det bra just nu. Alla nöjda. I alla fall vi som är vakna - jag och Milton med grisörat.

Fuck IPRED, fuck 12 millar i böter. Jag är med film.

Nu har jag bunkrat ordentligt. Väntar endast in skymningen då dom små förhoppningsvis sover.

Tänker plöja:

De Ofrivilliga
Pallade se 10 min.

Taken
Bond - släng dig i väggen, här är din överman.

In the Valley of Elah

Jag censurerar mig själv. Tog bort det jag skrev här innan.

Nu är det lunch. Humöret kanske stiger då tillsammans med blodsockret.

När jag hade fått upp Elias i morse, förde jag honom halvt radiostyd mot köket:

Mamman: Du får ta och börja äta lite frukost nu. Du kan ta fram lite yoghurt.
Elias: Måste jag diska en tallrik som igår morse?!


Livet är hårt.

Så här skulle Elias kunna se ut som tonåring.

Bilden är gjord på PhotoFunia.

Jag sitter uppkrupen i den snygga men jävligt obekväma soffan och försöker få kontroll på huvudvärken efter dagens koffeinöverdosering. Ja, jag har det obekvämt helt enkelt.

Det positiva är, att härifrån kan det bara bli bättre.

23:29 - Mnej. Nu verkar jag inte kunna dra ut på det mer.
Det verkar ligga på min lott idag.
Jag bara tror att J försöker se viktig ut med näsan tryckt mot skärmen på jobbdatorn.

Blir min lott att darrandes lyssna efter läskiga ljud i buskarna medans Clinton drar av behovet mot en sten. Eller två. Allt hänger på dom läskiga ljuden.

Elias har två kompisar i klassen som är tvillingar. Inte alls särskilt lika, men det uppstår ändå problem. För jag har liksom bestämt att den ena heter si och den andra heter så. För namnen passar bättre så.

Jag kan alltså se skillnad på dom. Men säger fel, för jag tycker ungarna inte passar med sina namn. Det är ett problem. Och Elias tycker att det är ett problem. Det blir liksom pinsamt efter att jag har sagt fel 128 gånger.

Men jag får väl börja tänka tvärtom. Som att cykla med ett felvänt styre ungefär.
Ja så får det bli. Det här kommer gå vägen.

Jag tar det lite chill in tha sofa efter Tacosen. Efter Tacosana. Ah fuck, ni fattar.

Handlade present i Globen till ett kalas Elias skulle på, och vips och vups - där stötte vi på Elias gamla fröken från 6-års och ettan. "Men ååh! Vi går fram och hälsar!" - tyckte ju jag. Innan han hann svara hade jag släpat dit Elias och "Men heeej!", eftersom jag har glömt vad hon heter. Elias mumlade i stället för att prata som en normal människa, vart röd om kinderna och stirrade mest i golvet. Jag tolkade det som att han tyckte det var pinsamt.

Men jag tyckte det var kul. Fröken med. Hon och jag nästan rörda till tårar över någon som stod och inte alls verkade fatta hur mycket han hade växt. Han verkade faktiskt fullkomligt skita i det.

Jag börjar bli gammal.

Som nybliven deltidare hinner man ju numera faktiskt göra saker. Leka Skinnarmo tex.

Lill-Barba och jag traskade ner i skogen idag med en nyklippt Milton som tydigen ser ut som en katt (!) Milton vart skitsur när han hörde det men låtsades om ingenting. Sånt tär ju liksom på självförtroendet.

I alla fall, skogen gick vi till. Vi plockade blommor och stenar, hälsade på en svart pudel som hette Tore, hittade två kojor och lekte äventyrare i en trasig trätrapp och hoppade ner från stenar. Lill-Barba menade på att det var berg, men det var stenar.
Vi överlevde Skinnarmo-trippen, tog katten, drog hem och tog ett bad.

Att jag senare tog mig igenom nya Coop i Västberga med Lill-Barba, är en helt annan historia. Liksom för lång för att dra här.

När min syster var i Paris en gång och skulle äta middag ute, fick hon råbiff. Hon gillar inte råbiff. Hennes franska ligger på samma nivås som J`s så man kan ju inte annat än bli lite orolig.

När vi hördes på telefon runt klockan 20, gick han och spatserade längs något vatten (?) och skulle gå och äta middag. Det kan sluta precis hur som helst.

Fast. Han kan ju alltid ta in en baguette.

Vet ni? Jag skulle verkligen kunna ligga och kolla på Greys Anatomy hela dagarna.
På sanning. Jag skulle verkligen kunna det. Jag skulle vara väldigt bra på det med.

På sanning.

Kollade av J`s franska innan hans jobbresa. Han kunde voule vois, baguette och Peugeot.
Det kan han komma långt på. Kanske.

Grabbarna sussar gott i sina sängar.
I samma rum.

Men andra ord, jag kommer kunna vända mig i natt. Om jag vill.

Vad som har hänt idag i lyan högst upp i Rosengallerian? Jo det ska jag allt berätta.

Efter att jag hade sovit klart [vilket var först någon gång mitt på dagen] så åkte vi med en massa vinflarror från igår och förrgår till återvinningen vid Shell, returnerade ett paket innehållande ett par skor med för jobbig-klack-att-gå-i till Ellos, shoppade loss inne i stan och handlade med oss varsin enorm pastasallad på stället-som-nyligen-hade-kräksjuka-bland-personalen-så-400 pers-vart-sjuka-rea.

Nu är kräk-pastasalladen uppäten och Jennie dammsuger och grejar inför i kväll och jag funderar på om jag ska gå ner i Gallerian och kolla efter en sådan där sugpropp man har till badkaret. En sådan till kedjan. Jennies lite hemgjorda lösning med en gummisnodd, råkade jag visst spola ner igår när jag tog ett bakfyllebad. Sånt som händer.

Om ingen förstår sambandet mellan inläggen från igår så ska jag vara snäll och sammanfatta:
(Det är ju inte jag som är otydlig i inläggen, det är bara ni som är tröga helt enkelt)

Bilden med bilen - Jag snyltåker med min kollega Svettis plus tant till Jönköping. Dom ska till Göteborg, det ska inte jag. Jag vart utsparkad i höjd med Huskvarna. Och det är där jag befinner mig nu. Hos Jennie. Jennie den geting-rädda.

Bilden med vindunken - Jag är bara helt jävla uttråkad helt enkelt.

Bilderna med vatten - Ännu något mer uttråkad. Som om det var möjligt.

Killen med hjälm och dom kortaste shortsen jag har sett - Jag är framme i Huskvarna. Det var det första jag såg efter att jag hade borstat av byxorna och samlat ihop all packning som åkte ur rullväskan. Jag vart ju utsparkad i farten.

Varför jag vart utsparkad och inte framkörd? Det var det billigaste alternativet helt enkelt.

Bil+Vin+Vatten+Shorts+Vin+Vin+Vin+Vin=BarbaGul hemma hos Jennie i Huskvarna utan man och barn. Slut på sammanfattning.

Jag ska snart sova. Och snarka. Med flit.
För jag snarkade inte i natt. Men idag tänker jag. Som hämnd.

Jag ska snarka och kippa efter andan. Sluta andas på någon minut. Eller två.
Då kan hon ligga där helt orolig och tro att jag har dött. Som hämnd.
Så det så.

Tidigt i morse vaknade jag av en vänlig men bestämd röst som sa att jag snarkade. Som om jag snarkar? [fnys]

Men i alla fall. Det var sådär för varmt, jag var törstig och huvudet dunkade.

Dubbelvikt och släpande tog jag mig till toaletten. Med darrig hand vred jag på vattenkranen för vätskepåfyllning. Med samma släpande gång tog jag mig sedan ut på balkongen i jakt på kyla och frisk luft. Och jävla i mig, precis vid Vättern är det friskt vill jag lova.

Nedkyld och med samma dunkande huvud la jag mig på soffan med en halvöppen balkongdörr. Somnade i någon sorts fosterställning och vaknade igen av någon jävla orkester! Ja, en orkester förde ett satans oväsen nedanför balkongen. Jag förstod liksom knappt vad som hände. Det kändes som jag var inne i den där trumman. Stänga balkongen orkade jag inte heller.

När orkesten hade tonat bort, somnade jag om. Och här sitter jag, med ett nytt glas vin. Jag har visst inte lärt mig någonting. Inget alls faktiskt.

"Lärdom uppnås inte av misstag, den måste sökas med nit och skötas med flit."

Abigail Adams (1744-1818)

Det är tungt idag. Taket är lågt. Om man säger så.
Jag ska aldrig mer dricka. Eller fan, det är chick-fest här på lördag.
Men okej, efter lördag då. Då ska jag aldrig mer dricka.

Det är vad vi pratar om. Me och myself. Important stuff.