BarbaGuls Blogg

Små små tankar längs den Adriatiska kusten.

Lill-Barban: - Mamma, ja ängtar hem. Milton äääälskar mig.


Höga tankar om sig själv med förmodligen så sanna så.

Idag vart vi överraskade. Det kom moln. Moln! Sådana bulliga vita!
Herregud vad skönt. Jag kanske klarar 2 veckor ändå när allt kommer omkring.

Fast, fast. Nu har dom blåst bort.

*pust*

Vi vart av med fuktkrämen på väg ner hit i tullen på Arlanda. Den hade av någon anledning hamnat i vårt handbagage. Det absolut enda i fuktkrämsväg i TaxFreen var en Dove Shiny-någonting. Den får huden att glittra. Vi tog den. Nöden har ju ingen lag.


Igår från duschrummet:

BarbaGul: Fan! Den skiner ju verkligen! Kolla!
J: Åh fan. Då har jag shiny balls.

Idag åker alla svennar hem. Alla utom vi. Vi är tydligen dom enda som stannar i två veckor.
Smart eller jävligt korkat? Jag vet inte.

En bra sak enligt barnen är att man kan adoptera en jävla massa badleksaker. Madrasser, delfiner och gummibåtar. Man väljer uppenbarligen att överskrida maxvikten på resväskorna med annat inför hemresan.

Så till hushållet i det minililla "rymliga" hotellrummet hör numera en liten färgglad badmadrass med tittfönster och en helt jävla enorm dubbelmadrass. Definen lämnade vi då den inte ens gick att borda.
Eller dom nyadopterade bor på balkongen. Dit jag med funderar på att flytta. Är nog rymligare där.

Nu är vi i mitten av solsemestern. Det är sol, varmt och god mat. Det är sådär riktigt bra.
Men ändå.

Jag får inte längta hem, jag får inte längta hem, jag får inte längta hem, jag får inte längta hem.

Nytt på semestern: Går numera under namnet Hövding Vit-Tutte.

Tack som fan liksom.

Planet ner till Dubrovnik var trångt som satan, man satt som klistrad i stolar i smetigt, läskkladdigt grått skinn. Annars gick det oerhört smidigt att ta sig genom två länder. Väskorna kom snabbt och bussresan över till Montenegro gick över förväntan.

Sedan kom vi till hotellet, det där enligt Solresor fyrstjärniga Sun Resort. Jaja, Troligt. Lika troligt som jag tror på att det är byggt 2007. Solresor verkar gilla superlativ i katalogen. Jag skulle nästan vilja dra det till rena lögner.

Ingen aircondition på rummet - det finns i huvudbyggnaden. Är det där det är tänkt att man ska sova kanske? Ett som det hette "rymligt"familjerum är lika stort som en Finlandshytt med en smal garderob som 4 pers ska få plats med allt i. Ska eftersom skiten ligger kvar i väskorna.
Allt det här "för den kräsne semesterfiraren", enligt katalogen.

Det är 20 m till stranden. Det stämmer säkert, men den där stranden - menar dom då den där gjutna i betong som vår 3-åring ska dyka ifrån för att komma ner till vattnet?
Någon pytte-mini-liten information om att man sover precis brevid discon och restauranger med hög livemusik hade ju varit toppen för den kräsna semesterfirande barnfamiljen som vill kunna somna före klockan 0300. Ett tips bara.

Annars är det najs. Det är ju varmt och soligt och fint och sådär. Faktiskt.
Nu ska vi duscha av oss och ta oss till middagen. Vilken jag ser med spänning fram emot. En till besvikelse och jag kommer att bajsa i Solresors brevlåda när vi kommer hem.

Vi vaknade tidigt idag jag och Lill-Barban så vi tog oss ett bad.
Efter en tids morgonfilosoferande gick Joar upp först och fick ett tjockt mörkblått badlakan om sig:

Lill-Barban: Åh! Vart har vi söppt den häär? Thailand elle?
Mamman: Nää, vi har aldrig varit i Thailand.
Lill-Barban: Nee jag veet!
Mamman: (?)

Han verkar veta så himla mycket så man blir helt förvirrad.

Här tittar Joar ut genom en glugg i bastuhuset på Önsjöbadet i Östersund. En ganska mysig sommarbild som gör en påmind om att man faktiskt har semester.

Nu pallar vi inte att sitta här och vänta på att få lämna landet. Tiden står still. Helt still.
Vi drar iväg på ett par pit-stops. Både nödvändiga och icke.
Börjar med ett icke men ack så trevligt ute hos Åsa-Flåsa och hennes mansion, kolonistugan.

Det står två stycken öppna halvfulla eller halvtomma resväskor mitt på golvet i vardagsrummet.
Vi packar. Eller försöker packa. Mellan packandet sorterar vi in ren tvätt och fösöket få bukt på den som är smutsig. Vi tvättar som om vi vore i ett tvätteri. Det går liksom som på räls.

Vagn eller inte? Taxi eller långtidsparkering på Benstocken? Åka och växla in pengar redan nu eller göra det ute på Arlanda i morgon? Åka till jobbet och printa ut e-biljetten?

Det är många parametrar att ta hänsyn till. Det är verkligen inte den enklaste sak att packa ska man förstå. Jag är velig och så är det tråkigt. Framför allt är det jävligt tråkigt.

Nej nu tar jag Lill-Barban och lämnar lägenheten. Printar kanske ut den där biljetten. Lämna åsynen av resväskorna. Lämna åsynen av det tråkia för en stund.

En ny resväska är inhandlad.
Det är tajm att börja packa. I övermorgon kommer vi faktiskt befinna oss i, inte vid sidan om utan just i det Adriatiska havet.

Hemma från festen på Rindö.
Slut som människa.
Slut som artist.

Alltså, jag är sjuk hela somrarna. Av pollen. Jag snyter, snyter och snyter. Och nyser. Främst på morgonen. Och det är inget som hjälper.
Har nog i princip testat alla Apotekets olika varianter av antipollenfarmaka; fasta som flytande, kapslar som tabletter. Hela regnbågens alla färger har nog passerat min matstrupe.

Jag har funderat på en sån där spruta som jag har hört om att man kan få på Vårdcentralen. Förmodligen ska man ta den/dom precis innan pollensäsongens början. Så lite sent påtänkt nu. Men grejen är väl att jag tänkte ju på sprutan förra året.

Och året innan det.

Så jag fortsätter snora. Jag kommer nog sitta här nästa år med, lika snorig som nu. Om jag känner mig själv rätt.

Och det gör jag ju, känner mig själv rätt bra alltså.

[fräääs]

Jag såg aldrig ceremonin igår. Det är bara för makabert. För mycket gottande i familjens sorg.
Med betoning på familjen då varken artisterna, fansen eller "vi andra" känner den riktiga Michael.

"Vi andra" är sådana som mig själv, som bara hör hans låtar på radion, ser hans videor och läser delar av det som förmodligen till största delen är myter och lögner. Om hans sagovärld Neverland, syrgaskammare, schimpanser, sexuella övergrepp, sova med barn, skulder, mediciner, masker, förhållanden, biologiska relation till sina egna barn, hans operationer och hans hud som bara blev vitare och vitare.

Men så i morse på väg till jobbet såg jag Paris Jackson på löpsedlarna och kunde inte låta bli att kolla på hennes farväl till Michael, till sin pappa. Det var i alla fall äkta. Kärleken till sin pappa, till den riktiga Michael.

Det är hjärtskärande vad omgivningen kan göra med en människa. Döma någon för att man är annorlunda. Jag hoppas innerligt att hans barn får växa upp ifred. Får växa upp och bli starka individer som orkar stå emot. Bli starka och lyckliga.

Jag hoppas.

Fan här sitter man och har en helt okej kväll efter lite grillning och har Allsången på lite soft i bakgrunden. Och så kommer Af Ugglas.
Snälla. Har den lilla jobbiga människan bara gjort en låt eller? Vad exakt är problemet? Ska jag behöva göra en låt åt henne eller vad är det som händer? Jag blir uppriktigt helt jävla vansinnig.

Nu tänker jag sula fjärrhelvetet i teven och dra ut. Hej på ett tag.

Inkräktaren tog sig in mitt i natten genom altandörren. Sprang genom sovrummet, genom hallen och in i Elias sovrum. Och försvann. Trots att sovrummet vändes ut och in och upp och ner, så var han borta. Råttan. Den äckliga jävla råttan.
Att han fanns där visade han genom sin avföring, i storleken golfbollar. Nästan.

Dagen efter fortsatte han med sitt gäckande, bland annat sket han på min kudde. Att råttan la en dump just där, är något som i allra högsta grad har etsat sig fast i Lill-Barbans hjärna. Förmodligen något som han, precis som jag, behöver bearbeta en längre tid. "Mamma, jåttan BAJSADE på din kudde! Sen städade du bått deet." Jo jävlar att jag gjorde.

Den så kallade "jåttan" fångades sedan in utav J i köket. Hans gäckande var över. Hans förolämpande och kränkande intrång var äntligen över. Kvar finns en stött själ, numera utan bajs på kudden, och med en jävligt ren lägenhet.

Ps till Jåttan: Altandörren är stängd numera vid mörkrets inbrott och väl övervakad när den väl är öppen.
So long sucker, du får hitta en annan kudde att bajsa på.

Ni kommer inte tro mig, men jag hade världens mest äckliga besök i lördags.
På sanning.

Liten Barba sjunger/skriker EMD`s Baby Goodbye.

Hemma utmattade, nöjda och med vetkapen att man kan spendera oroväckande mycket pengar på Gröna Lund. Men det var det värt. Förutom alla karuseller har vi ju fått se Tobbe Trollkarl i khakishorts med en stor kaffefläck i arslet under repetitionen av kvällens Sommarkrysset.

TV4 Fakta får underhålla mig tills ovädret drar förbi vårt fönster. Efter det får vi se vad lördagskvällen tar för vändning.

Fläckar på golvet är inte bara smuts. Det är ångest. Ren och skär ångest.
Ångest som tar över och lägger sig som ett lock över hela tillvaron. Smutsen och ångesten gör mig helt paralyserad. Vet inte vart jag ska fokusera eller sikta in mig på. Så igår kväll tog jag tag. Ett ordentligt tag. Jag dammsög, moppade, våttorkade och plockade i 4 timmar.

Nu är smutsen och därmed ångesten borta. För nu.

Eftermiddagsbad i lilla Vättersparken, glass och middag. I just den ordningen. Jo, vi letade rossorter faktiskt på vägen hem och kom säkert upp i fem olika. Nu kan jag inte en enda rossort per namn, men jag och Lill-Barba-florist kom fram till att det var olika sorter i olika färger och alla var taggiga.

Kvällen har jag ägnat åt lek med bilder från mobilen som kan ses nedan. Det är kul men gör mig lika jävla irriterad varje gång, jag vill kunna Photoshop.